Dagarna går lite extra långsamt,
man flyger högt upp för att försöka se ner,
från en annan synvinkel och försöka förstå
vad som är meningen med allt.
Jag kan lova att det inte är lätt,
vissa dagar går fortare och dom är också lättare,
sen är det såklart tvärtom.
Varför ska man gå och vänta ut tiden,
båda vet att den kommer.
Man är helt enklet för feg, för svag för att
verkligen gå steget över, vilket kommer bli
bra & bättre i slutändan. Ska man vara tillsammans
för att man vet hur bra man egentligen trivs men
samtidigt mår dåligt? Nej då är det något som inte
stämmer och behövs ändras. Jag har alltid varit
en stark person och förblir en stark människa,
men när det handlar om att ta steget över så gör
det ont i mig och jag sjunker som en sten.
Det finns gränser och stiger man över dem, till en viss
nivå så finns det något som kallas för ingenting.
Och just nu, finns ingenting för att få mig att flyga
på rosa moln, som man brukar säga.
Jag har inte gjort något fel, så jag borde inte få någon
skit eller sitta i skiten tillsammans med dig, men just
nu gör jag det och jag kan inte det längre, tyvärr.
Så ligger det till just nu, man vet aldrig vart vindarna
tar en. Men uppåt verkar dem inte ta mig iallafall.