Jag kan inte kämpa mig uppåt, men jag kan inte kolla bak för jag har förlorat för mycket tid.
Själen jag försöker få ned, som har fångats och dragits upp.
Och helt plötsligt är allt tomt och alla kort lagda.
Hjärtat hoppar från halsgropen till magsäcken och spelar ett spel.
Panikångesten och deppressionen talar helt för sig själva och har tagit över mig.
Det drar ihop sig inom mig, precis som en öppen hand till en knyten näve.
Det går inte en ända dag utan att jag känner - today i'm going down.
Det är någonting konstigt i min kropp, jag mår inte bra.
Känns som att någon sitter inuti och styr, hjärnan tänker inte alls desamma
som kroppen, why? i can't understand. Är det såhär det känns att vara människa
eller är det något som spökar inom mig och ogillar mig så pass mycket att det
tar både fysiskt och psykiskt? Panikångest attacker, de tar all energi... vill bara ligga
ner i en sekund och känna att jag lever, andas och få känna luften passera genom
hela kroppen.

"Humöret är oberäkneligt och föränderligt, andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig"